L-O blev årets tränare 1996. Prisutdelare var förbundskapten Tommy Svensson. Foto: Bildbyrån

L-O blev årets tränare 1996. Prisutdelare var förbundskapten Tommy Svensson.
Foto: Bildbyrån


– Morsan sa tidigt åt mig att skaffa ett riktigt jobb.
30 år senare har ”L-O” inte riktigt levt upp till de moderliga råden, men likväl klarat sig väl genom livet.

Lars-Olof Mattsson är en av svensk fotbolls namnkunniga tränare – utan att egentligen ha vunnit någonting stort.
I drygt 30 år har han ändå varit en högt respekterad och omtyckt tränare. Enligt honom själv har han fått ett felaktigt rykte som en ”tråkig” tränare, men mer om det lite senare.

Fotbollskarriären inleddes i födelseorten Köla i Värmland.
Som innermittfältare var han teknisk, löpstark och skicklig på att slå djupledsbollar.
– Men jag var för vek för att nå hela vägen till Allsvenskan. Man kan säga att jag knackade på dörren till eliten som spelare.
Men du blev inte insläppt?
– Nej, precis… Som junior blev jag värvad till Arvika i södra division två som spelade med GAIS och IFK Göteborg. Efter det hamnade jag i Olsfors i Borås, där Reine Almqvist bor nu förresten, och spelade som 21-åring i det som idag motsvarar division ett. Sedan kom en magmuskelskada som satte stopp och efter lite fotboll på lägre nivå i Mariestad och Torsby valde jag till slut att satsa på en tränargärning.

L-O  Foto: Bildbyrån

L-O
Foto: Bildbyrån

Vad fick dig att tro att du skulle bli en bra tränare?
– Jag hade en fotbollsintresserad idrottslärare ett tag som sa vid upprepade tillfällen att jag skulle bli en bra coach. Sedan var jag en gång med farsan och tittade på Degerfors och insåg då att jag var tvungen att vara med i de sammanhangen.
Blev du den tränartyp du trodde att du skulle bli då – 1987?
– Ja, det tycker jag. Jag har försökt skala av de dåliga sidorna hos tidigare tränare jag haft och arbetat med de olika bra sidorna.
Sedan var det det här med felaktigt rykte. Oförtjänt rentav?
– Många tänker ”Långa bollar på Bengt” när mitt namn kommer på tal, som när vi gick upp Allsvenskan 1996 med Ljungskile. Men det där stämmer inte. Det är inte min utpräglade stil. Inte alls. Efter Ljungskiletiden hade jag U21-landslaget ett tag med spelare som Tobias Linderoth, Fredrik Ljungberg och Anders Svensson. Ja, Andreas Isaksson, Erik Edman och min senaste tränarkonkurrent Mattias Lindström för den delen. Där var det inga långa bollar på Bengt. Det där är löjligt. Peter Antoine var en av dem som satte den stämpeln på mig.
L-O tar upp ett annat exempel i sitt ”försvarstal”
– I Västra Frölunda hade vi ett otroligt starkt mittfält med bland andra Hasse Blomqvist. Det var en fröjd att jobba med sådana spelare och då går det inte att tjonga långt. Moss Fotbollsklubb – samma sak där. Många spelare därifrån gick vidare i sina karriärer för att vi ansågs spela attraktiv fotboll.
Vad är attraktiv fotboll – enligt dig?
– Det är tveeggat. För hemmasupporter är det enda viktiga att vinna matcher. Alla lag spelar fotboll, men gör det på olika sätt. Det är lätt att sätta stämplar på det utan att tänka på vad alternativet hade varit. När jag arbetade som landslagsspion under Lasse Lagerbäck och Tommy Söderberg formades mycket av mina offensiva tankegångar. I Heerenveen följde jag flera svenska spelare och de var i en klubb som spelade frejdig fotboll som ska gå fort – och framåt. Tanken där är att komma med många spelare i anfall med bra passningsspel längs marken.
– I slutändan handlar det trots allt att anpassa sig efter sitt spelarmaterial. Man kan inte gå ut med ett tekniskt lag som Barcelona och spela långt i 90 minuter. Har man gråsten i laget kan man inte spela Barcelonafotboll. Måste kunna se vilken typ av spelare man har och just det är kanske en av mina styrkor som tränare?

På en presskonferens Foto: Bildbyrån

På en presskonferens
Foto: Bildbyrån

Ett annat intressant kapitel hos veckans profil var det som förbundskapten för Sierre Leone.
Hur hamnade du där!?
– Det var Patrick Mörk, en agent, som ringde och frågade helt enkelt. Jag hade knappt hört talas om landet som är ett av de fattigaste länderna i världen.
Fotbollsmässigt gick det bra, även om Sierra Leone ”bara” var en hårsmån från att kvalificera sig till både Afrikanska Mästerskapen och VM i Brasilien.
Vi gick från plats 123 till 57 på FIFA:s världsranking under två år – den bästa klättraringen på så kort tid i världen efter Wales.
Hur minns du tillbaka på den tiden?
– Äventyret var oerhört intressant – och skrämmande. Vi fick möta otroligt bra spelare och hade ett enormt tryck på hemmamatcherna. Anders Bengtsson från Offside var där och gjorde ett långt reportage.
– Sportsligt finns det mycket positivt att berätta, men när jag var där led medborgarna av inbördeskrig, och när vi slutade kom ebolan och sedan en flodvågskatastrof.
Förändrade det jobbet dig?
– Ja, det gjorde det. Dels för att allt var rörigt hela tiden, men det var fantastisk bra för min utveckling ledarskap. I första matchen petade jag en 32-årig lagkapten. Det första spelaren gjorde var att ringa upp landets president. Min närmsta chef på förbundet var sportministern i regeringen och ha tog sig gärna friheter. Ibland kom de två eller tre spelare i min 22-mannatrupp som sportministern hade lagt till, som jag inte tagit ut.
En hel del våldsamheter präglade också tiden i Sierra Leone.
– Inför en match mot Egypten på hemmaplan körde chauffören fel väg. Vi hamnade bland bergen – hos landets president. Och han gillade att snacka. Han pratade på både in- och utandning och alla andra var likadana. Tro mig, de enda som pratar mer än Lagrell är afrikaner, haha!
– Hur som helst kom bussen med alla spelare sent till stadion och hamnade mitt i köerna. Polisen fick slå undan folk med våld och det var scener som jag aldrig glömmer. Det var fruktansvärt tufft.
Var du riktigt rädd någon gång?
– Det var jag ibland. Det var så mycket folk i olika sammanhang…. Hade vi förlorat på hemmaplan vet jag inte hur det hade gått vissa gånger.
– I första matchen var vi i Nigeria, ett av de varmaste länderna i världen och jag var den enda vita människan på arenan. De kastade flaskor på mig och det krävdes tio poliser som höll mig ”ren”. Bussen fick hämta oss inne på planen efter matchen.
Det var inte så dumt att komma hem till lugna Sverige efter det?
– Jag tror inte jag skulle vilja göra om det äventyret. Det var stentufft. Jag var nere som längst i fem veckor och det var krävande på olika sätt.

L-O funderar över vilka drag han skall göra Foto: Bildbyrån

L-O funderar över vilka drag han skall göra
Foto: Bildbyrån

Hur tycker du att svensk fotboll förändrats under de 30 år som du arbetat som tränare?
– Enormt mycket! Framförallt teknik och passningsspel har gått otroligt mycket framår – bara de tio senaste åren. Förr fanns det uppenbart svaga punkter i många lag, sådant är inte alls lika synligt nu.
– Man spelar enklare fotboll från punkt a till punkt b.
En del kanske tycker att fotbollen blivit tråkigare?
– Njaae? Nej. Däremot var det tråkigt för fyra-fem år sedan när Barcelona höll på med tikitaka från sidlinje till sidlinje. Motsatsen till Premier League där publiken skriker om bollen inte tas in i straffområdet.
– Jag är mer för genombrottsfotboll än tikitaka-fotboll. Det är force i ”min” fotboll! Tyska lag är mina generella förebilder. Bayern München kan vara helt underbar att se.
Har du förändrats mycket som tränare under dessa dryga 30 år?
– Nej. Visst måste man anpassa sig och utvecklas i takt med fotbollen. Men den viktigaste skillnaden är att spelarna är mer komfortabla med boll nuförtiden.

Ljungskile SK har blivit något av L-O:s egen klubb – nu är han där för tredje gången på tre decennier. Familjen har kvar sitt hus i Uddevalla – där ”basen” hela tiden har varit.
– Första gången jag kom dit 1990, från Oddevold. Andra gången tränade jag ett lag i Norge och ungarna började prata norska – vilket inte gick för sig, så familjen flyttade hem igen. Tredje gången ringde Fille Lindberg, Ljungskiles evige speaker inför säsongen 96. Vi var sju man på första träningen och alla trodde att vi skulle åka ur. Bosse Fagerberg var noga med att påpeka att ersättningen skulle halveras om vi åkte ur, medan jag begärde omförhandling om vi skulle gå upp till Allsvenskan.
Hur det gick?
Laget tog sig hela vägen till fotbollens finrum.
– Ingen hade räknat med det. Vi hade inte ens några läktare. 32 lastbilar åkte ner till gamla Olympia som skulle rivas och hämtade den läktaren – det glömmer jag aldrig.
I höstas var det dags igen.
– Glenn Ståhl sa upp sig i LSK under hösten. Jag fick frågan om jag ville träna laget året ut och tackade ja. Min mamma sa alltid ”Skaffa ett riktigt jobb” och för första gången hade det blivit så. Under 1,5 år jobbade jag på en gymnasieskola. Ungdomskonsulent hette det. Jag hjälpte till med kontakt med myndigheter för ensamkommande och andra flyktingbarn. Det var första gången jag hade ett riktigt jobb på 30 år.
Idag har L-O tjänsteledigt fram till sommaren.
– Men om det går bra med Ljungskile så fortsätter jag i klubben året ut.
Hur skulle du fungera utan fotbollen i ditt liv?
– Jag har provat – och det gick inget bra. Man blir helt koko utan träningar på kvällarna. Jag fick gå ut med ungarna och träna istället vissa perioder.
– Det är fantastiskt roligt att hålla på fortfarande. Jag kommer alltid att leva med fotbollen. Jag är 63 och sjunger kanske på sista versen som tränare. Men se på Lagerbäck och Svennis som fyller och eller har passerat 70 år! Jag har nog ett par år till i kroppen.