200621 Karlslunds assisterande tränare Anton Olsson under fotbollsmatchen i Division 1 norra mellan Sylvia och Karlslund den 21 juni 2020 i Norrköping. Foto: Peter Holgersson / BILDBYRÅN / COP 102 / PH0007

Lagkapten i Karlslunds IF, 26 år gammal och nyexaminerad från universitetet.
När livet skulle vara på topp stirrade Anton Olsson döden i vitögat och var inte längre rädd för mörkret som kröp allt närmare.
För döden, det förestående självmordet, var den sista utvägen efter en tjugo år lång kamp mot depressioner och ätstörningar. 
Med samlat mod konfronterade Anton sina demoner och det första steget togs när han öppnade upp sig för sina föräldrar.
– Jag la mig platt på rygg och sa att ni får lyfta upp mig, berättar Anton Olsson.

Anton är sex år och går i grundskolan, efter en idrottslektion är det några flickor i klassen som bestämmer sig för att busa med pojkarna genom att knacka på dörren till omklädningsrummet. Obekymrad, som man är i lågstadieåldern, öppnar Anton dörren enbart iklädd byxor. Flickorna fnissar till när de ser honom och springer därifrån skrattandes, de hade ju lyckats med sitt busiga tilltag. För den lilla pojken som öppnade dörren infann sig dock inte en känsla av bus, inga fniss eller skratt hördes från honom. Istället lämnade händelsen enbart obehag och en känsla av att “det är mig de skrattar åt, det är någonting fel på mig”.
Det var någonstans där det började, i dörröppningen till omklädningsrummet, från och med den stunden skulle Anton framöver förföljas genom livet av en psykisk ohälsa centrerad kring kropp och utseende.

Åren gick och problemen följde med Anton upp i tonåren och på grund av rädslan inom honom började han anpassa sitt liv för att undvika att må dåligt. Det var rädslan av att bli blottad inför andra, jämförd och av det hånad eller förnedrad för sin kropp och sitt utseende. Han lärde sig hur han i skolan eller på träningarna skulle undvika situationer som kunde väcka obehag och om han inte kunde undvika en situation hur han skulle lösa den. För Anton älskade idrottslektionerna men det innebar även att han skulle behöva blotta sig själv i omklädningsrummet. Han lärde sig andras rutiner, vilka som var snabba eller långsamma på att byta om, vilka som kunde häva ur sig något elakt kopplat till andras utseende. Han var hela tiden påkopplad, förberedd med ett svar för sådana situationer, han kom och gick till och från omklädningsrummet ett par minuter innan eller efter alla andra. Efter fotbollsmatcherna var han jämt sist ut, till sin pappas stora undran: “varför är du alltid sist ut ur omklädningsrummet, Anton?”.

Det kanske låter som en tonårings klassiska tonårsbekymmer. De vuxna säger ju alltid att tonåren är en känslig period, fylld av nya intryck, instinkter och erfarenheter. Det man mår dåligt över som tonåring är sådant som försvinner när du blir äldre. Man oroar sig över saker i onödan, man skapar och räds sina egna hjärnspöken, sånt som ingen annan aldrig ens har tänkt om dig. Det är ju bara i din tonårshjärna som du inbillar dig.

Om Antons bekymmer tidigare gick att ibland ignorera eller härda sig igenom var det i de sena tonåren som problematiken skulle visa sig på riktigt och samtidigt börja ta kontrollen över varje del av hans liv. Rädslan och oron försvann nämligen inte, istället utvecklades besvären. Desto äldre Anton blev desto djupare satte det som plågade honom sina klor i sinnet på den lilla pojken i dörröppningen till omklädningsrummet. Kroppshetsen ledde till ett destruktivt leverne, det ledde till att Anton stoppade fingrarna i halsen eller att han bröt sönder vågen i omklädningsrummet inför fotbollslagets invägningar. 

Lösningarna som skulle hjälpa Anton, hårdare träning och sund kost, det som skulle göra honom fri från skam och ångest, ledde honom bara djupare och djupare ned i fördärvet. Han beskriver det som en ständig kamp mot självtvivel, att han aldrig kunde känna att han gjorde någonting bra eller lyckades med något. Bekräftelse fick han från tränare, familj, vänner och motståndare på fotbollsplanen men i hans egna ögon var han värdelös och meningslös. Självtvivlet ledde till fler och fler träningar: innan skolan, under skoltid, efter skolan med fotbollslaget. Lägg till en allt striktare kost. Vad som än gick att göra för att undvika misslyckanden och en ful kropp, ja, det skulle göras. Ett extra kvällspass innan sängen? Det är taget. Lite mindre mat idag än igår? Absolut, det låter bra!
Har man ont eller mår dåligt får man kämpa hårdare, aldrig gnälla eller visa sig svag. Det finns inget stopp.

Från det att Anton var en liten kille till det att han blev en ung man har han alltid varit aktiv på fotbollsplanen och spelet med bollen har varit hans stora passion i livet. Som 10-åring var hans årskull i Rynninge IK ett av Sveriges bästa P92-lag. Han var en uppskattad vän och är tydlig med att han aldrig har varit mobbad. Efter gymnasiet började han livet som ung vuxen och det innebar studier vid universitetet, att flytta hemifrån och att bära sig själv på sina egna vingar. 

På ytan såg allting bra ut. Som 25-åring hade han hunnit med att bli lagkapten i Karlslunds IF och ta upp laget till division 1, de hade bara släppt in 15 mål på hela säsongen. Anton hade tagit examen från Örebro universitet och drev samtidigt sitt eget företag. Anton beskriver hur den här perioden, när så mycket gick så bra, präglades av fest och glädje, sådant som ska vara huvudtemat i varje 25-årings liv. Han hade hunnit med att skaffa sig ett helt klart imponerande resume för en 25-åring men det tyckte inte han själv… och det var inte heller någonting som rådde på hans plågoandar. 
För sen satt han där, när skolan var slut och säsongen var över, musiken från festerna hade tystnat och glädjen var ett vagt minne. 
Själv, isolerad i sitt hem. 

I rasande fart närmade sig Anton avgrunden, det som skulle komma att bli kulmen på den brottningsmatch som hade sträckt sig över två decennier av hans liv. Snart skulle han känna att han var “klar”, alldeles strax skulle han känna att det kanske inte vore så dumt att släppa taget om livet och gå över till den andra sidan. 
– Det var julen 2017, jag isolerade mig och stängde in mig rent fysiskt i lägenheten och slutade prata med familj och vänner. Då blir ju alla ens tankar till slut en sanning. Där och då kände jag att jag mår så dåligt, jag ser ingen utväg och jag orkar inte må såhär dåligt. Jag ser inte hur jag ska kunna rycka upp mig eller ta mig upp, allting jag gör är så meningslöst och jag är så dålig. Jag ser ingen mening med att fortsätta och då skulle det vara skönare att avsluta allt, säger Anton Olsson.

Vad tänkte du skulle hända om du inte fanns längre?
– Bara att det skulle vara skönt att släppa allt och bara försvinna. Just den där känslan av lättnad och att inte behöva kämpa mer. Det var den känslan jag kände, att få pusta ut och känna att nu skiter jag i det här.

Till slut blev känslan av att behöva avsluta livet så överväldigande att Anton gjorde det som kanske skulle visa sig räddade livet på honom – att öppna upp och prata med sina föräldrar.
– Det var supertufft att samla kraft till att prata med mamma och pappa. Jag började nämna saker om att jag mådde dåligt och sen släppte jag bomben att jag funderade på att ta livet av mig. Då är ju någonstans alla dörrar öppna, nu vet vi att det här är allvarligt och på riktigt. Jag la mig platt på rygg och sa att jag behöver er hjälp för jag klarar inte det här själv.
– Det var skönt, absolut, men det var också skrämmande och också jobbigt, pinsamt att behöva visa sig svag. Nu fanns det ingen återvändo, jag hade dragit mig i tjugo års tid för att prata om det. Även om jag bad om hjälp var det väldigt svårt att inse och övertala sig själv att man var sjuk och behövde hjälp. Du är sjuk i huvudet, det säger man bara när man vill vara elak, men är du sjuk mentalt då är du inte förkyld utan du måste börja prata för att kunna bli frisk. Det var jäkligt tufft och skrämmande, men framförallt en lättnadskänsla.

Efter att Anton öppnade upp sig för sin familj var nästa steg att söka professionell hjälp. Han började gå till en kurator, till en början med en viss skepsis att behöva prata om sina problem med en gammal tant. Trots skepsisen gick han till kuratorn och han fortsatte att gå dit även om han kanske kände att deras inställning till hans problem närmast var överdriven. Genom kuratorn på vårdcentralen i Örebro blev hand diagnostiserad med depression och Anton blev också slussad vidare till ätstörningsenheten. 

2019 tog Anton nästa steg i sin ansträngning att bli frisk, han ville gå ut offentligt för att prata om sina problem och om psykisk ohälsa kopplad till idrott. Genom en lokaljournalist i Nerikes Allehanda fick han berätta sin historia och därefter skulle en rad närmast overkliga händelser utspela sig.
Fifpro.org (världens största spelarförening inom fotboll) berättade om Anton, CNN och The New York Times hakade på och ville också skriva exklusiva intervjuer med honom.
Nu hade det lilla beslutet att berätta för sina föräldrar, det som gjorde att det inte fanns någon återvändo, lett till att han var blottad inför hela världen. 

Här någonstans är vi också nu, Anton har lagt fotbollsskorna på hyllan, även om han är kvar som assisterande tränare i Karlslund. Han är öppen med sina problem och han har grundat organisationen UTAMI (United Together Against Mental Illness) som arbetar med att belysa problematiken med psykisk ohälsa inom idrottsvärlden. Han har avslutat sin behandling vid ätstörningsenheten och hans läkeprocess har gett honom nödvändiga verktyg och förståelse för att kunna hantera sina problem. Men är han frisk? Nej, det vill han inte påstå och han vet inte heller om han någonsin kommer att bli det. Just den osäkerheten beskrev han med en slående jämförelse när han föreläste vid Ettanfotbolls nätverksträff tidigare i oktober: “För det är det som är lite grejen med psykisk ohälsa. En stukad fotled kan du med all säkerhet bli hundra procent återställd från. När det gäller psykisk ohälsa så vet vi inte det”.

***

Anton Olsson föreläser vid Ettanfotbolls nätverksträff. Foto: Ettanfotboll

Kan du beskriva hur medicineringsprocessen har gått, vilka tankar du har haft inom dig och framgångar eller svårigheter som du har stött på?
– Någonstans är det man brottas med frågan om man någonsin blir frisk och vad det är att vara frisk. Är det livets gång att man har dåliga perioder ibland och bra perioder eller är jag fortfarande deprimerad i perioder? Man har också en rädsla, vad händer nästa gång jag går ned mig riktigt långt. Jag har verktygen att hantera det men kommer jag att använda dem? Om jag blir frisk, vad händer om jag får ett återfall? 

Din organisation, UTAMI, är nära kopplad till psykisk ohälsa inom idrottsvärlden. Vad tror du ligger till grund för den problematik som kan finnas hos idrottare?
– Dels så är allt vi håller på med resultatbaserat och det kan vi inte ändra på. Men ofta så kanske man inte ses som en person, man ser sig själv som en idrottare och inte så mycket mer. Går det dåligt för dig som idrottare är du en dålig person. Kravställningen att man jämför sig själv med andra och jämförs med andra, det är den världen du lever i och det finns alltid en press i att bli bättre och bättre, en press som inte är lika tydligt i andra delar av samhället. Hela tiden blir man bedömd utifrån ditt senaste resultat och man vill inte visa sig svag.

Vad har fotbollen då betytt för dig när du var aktiv med led av psykiska besvär?
– Jag tror att det dels sminkade över mycket, oavsett hur dåligt det än kan ha varit så får man åka ned och vara aktiv och endorfiner släpps lös. Samtidigt så är man i det stadiet att man som idrottare måste pusha sig själv, leda sin egen utveckling och när du inte mår bra får du inte resultaten och när du inte mår bra psykiskt mår du inte bra fysiskt heller. Du blir trött, irriterad, ledsen och spelar inte fotboll bra. 
– När jag ser tillbaka på det hela har jag svårt att se hur jag ens kunde spela, typ den där fredagen då jag fick min diagnos och efter det åker jag och spelar ett derby i division 1 och gör en bra match. Det är svårt att säga men jag tror att fotbollen räddar en mycket men samtidigt så är det en väldigt svag lina att stå på eftersom att det är prestationsbaserat. 

Nu är ju din förening, Karlslunds IF FK, medvetna om dina problem. Har ni börjat jobba proaktivt inom föreningen för att stävja problemen med psykisk ohälsa?
– Vi har inte gjort det än men vi har en dialog om hur vi ska gå vidare, hur klubben ska gå vidare. Det är samma sak där att man har sin modell som man jobbar efter och hur man jobbar med såna här frågor. Vi är i stadiet att vi pratar om det och ska sätta oss ned, det är jag övertygad om.

Tror du att du som nu är ledare i laget kan vara till nytta i och med att du är offentlig med din psykiska ohälsa?
– Det tror jag verkligen men det är en svår fråga. Jag har varit ledare i knappt ett halvår men jag tror att det är lättare att prata om sina problem med någon som varit öppen med sina egna problem. 

Hur känns det då att nu få stå vid sidan om fotbollsplanen?
– Jag har alltid haft en dröm och tanke om att när jag slutar spela så har jag ett intresse att se hur långt jag kan komma vid sidan av planen. Jag ville inte sluta och inte så här men jag var tvungen att tvinga mig själv till att ta det beslutet. Det är fortfarande tufft och jag ångrar mig dagligen men jag vet att jag mår bättre av det. Men samtidigt är det spännande att se hur långt man kan gå som tränare och jag är verkligen i min linda, jag lär mig otroligt mycket varje dag, det är jäkligt kul. Jag är inte jättegammal som fotbollsspelare, men division 1 är fylld av talanger, där var jag en av de äldre. Nu är jag helt plötsligt en av de yngre, det är kul att börja om på nytt, att få testa saker man har lärt sig på planen men också runt planen, oavsett om det är kopplat till hur en människa mår, hur en grupp fungerar eller om ledarskap och taktik.
– Jag hade hoppats på att det inte skulle komma så fort men hela tiden har jag varit inställd på att se hur bra jag kan bli som ledare.

Genom UTAMI vill du prata om psykisk ohälsa inom idrotten. Varför är det viktigt, vad gör det med en person som mår dåligt att få prata?
– Att man lär sig saker av sig själv, man öppnar dörrar om hur man mår genom att reflektera och prata. Genom att prata hjälper man andra, man hjälper sig själv otroligt mycket, man får andra att känna att de inte är ensamma. Det är också viktigt att prata för att kunna få bort stigmatiseringen. Jag tror jag hade tur som fick bra hjälp väldigt fort, men det finns de som inte har den turen på grund av okunnighet. Genom att prata om det blir vi bättre på att hjälpa de som lider av psykiska problem.

Så om du får drömma, var är du och UTAMI om 5 år?
– Vi har hjälpt till att förändra synen på psykisk ohälsa kopplat till idrott. Lyft frågan så många gånger att det är accepterat att må dåligt, mår man dåligt vågar man prata om det. Drömmen är att alla föreningar och förbund jobbar proaktivt med såna här frågor. Att man på samma sätt som man är en certifierad akademi så krävs det av föreningarna att de ska lyfta frågorna och arbeta både för och under och efter tiden någon mår dåligt. Det är min dröm och mitt mål, avslutar Anton Olsson.

***

Mår du eller någon som du känner dåligt?

Vänd dig då till någon av följande:

112 – Om du eller någon annan är i en akut nödsituation.

Självmordslinjen – Om du eller någon anhörig har tankar på att ta sitt liv.

1177 Vårdguiden – Om du är i en akut psykisk kris, du kan ringa dygnet runt.

Stöd för anhöriga – här hittar du som anhörig hjälp från Anhörigas riksförbund.