Christer Mattiasson. Foto: Bildbyrån

I år gör Sollentuna FK sin fjärde raka säsong i Ettan norra. Föreningen har lyckats etablera sig i ligan trots att man i fjol blev indraget i ett negativt kvalspel. Christer Mattiasson är tränaren och ledaren som under åren har styrt laget och det har ryktats om att han efter fjolåret skulle lämna Sollentuna. Så är dock inte fallet.

– Det går mycket rykten om att vi ska gå hit eller dit, men vi ska lösa det här, vi ska inte åka ner. Då känns dessa fem år som ogjorda, säger Mattiasson till Ettanfotboll.

Mattiasson har levt med fotbollen vid fötterna i hela sitt liv. Han beskriver det själv som att han är en av de som gått den längsta vägen, från division 5 år 1989 där han med Byttorps IF vann division 5 och division 4. Därefter blev det spel i division 3. Under dessa år öste Mattiasson in mål, vilket skänkte honom uppmärksamhet från lag högre upp i näringskedjan. Som 21-åring gick Mattiasson till Elfsborgs IF och inledde därmed sin professionella fotbollskarriär. Tiden i Elfsborg håller han varmt om hjärtat. Med klubben var han med om ett SM-guld i 11-mannafotboll inomhus, avancemanget till allsvenskan 1996 och sin egen allsvenska debut som 26-åring 1997. Dessutom var han sina vana trogen från lägre divisioner, när han stänkte in mål och vann både skytteligan och assistligan i allsvenskan. Skämtsamt berättar han om hur han förmodligen är den äldsta spelaren någonsin som blivit utsedd till “Årets komet”.

980609 Elfsborg – Malmö FF: Christer Mattiasson © Bildbyrån – 22557

Åren i Elfsborg gick och Mattiasson kände att det var dags för nya utmaningar. Sommaren 1998 fick han ett bra bud från AIK, men som han tackade nej till av lojalitet mot Elfsborg. Samma år vann AIK SM-guld, någonting som han alltså gick miste om. Det skulle dock bli spel i AIK när han under hösten samma år skrev på för Stockholmslaget. Flytten till huvudstaden blev en stor omställning för en kille från Borås. Han blev tvungen att lämna vänner och familj bakom sig, människor som Mattiasson gillade att ha nära sig. Men flyttlasset gick och tillsammans med sin gravida flickvän, som han än idag är tillsammans med, landade man i sin nya hemstad och det är en flytt som Mattiasson aldrig har ångrat.

Åren i AIK blev speciella. Mattiasson beskriver hur han fick vara med om ett lag som köptes ihop. Han blev lagkamrat med spelare såsom Martin Åslund, Daniel Tjernström, Andreas Andersson och Pontus Kåmark. Dessutom skulle han här få vara med om en av karriärens höjdpunkter.

– Det var otroligt kul att få vara med då vi kvalade in till Champions League, skitkul att vara med på den resan och uppleva allt. Att få lottas mot Barcelona, Arsenal och Fiorentina… jag som mött Ljungskile fick stå på Camp Nou och spela, säger Mattiasson.

Vinnaren Mattiasson känner dock att glädjen överskuggas lite av att man bara kom tvåa i Allsvenskan 1999, trots att man vann Svenska cupen. Personligen känner han att säsongen 1999 var ett hyfsat år för honom själv, det var tuff konkurrens på anfallet och i skuggan av Andreas Andersson och Nebojsa Novakovic fick han nöja sig med spendera mycket tid som inhoppare. 

– Det var inte riktigt fullt så bra men mitt första år gick helt okej i Stockholm, det var kul. 

Året därpå förstärkte AIK ytterligare på anfallet när man tog in Andreas Alm. Det blev delad speltid för Mattiasson som känner att AIK säsongen år 2000 var en guldkandidat och att man gick miste om guldet. 2001 blev således året som han lämnade “Gnaget”. Nästa anhalt för Borås-sonen blev Norge och Lillestrøm. Mattiasson kom aldrig till ro hos sin nya klubb och ganska snart stod det klart att det inte skulle hålla.

– Jag insåg snabbt efter två månader att det här kommer inte att passa mig. Jag hade skrivit på ett treårskontrakt, men jag kände att det inte var rätt för mig så jag gick in på kontoret och sa att “jag lämnar tillbaka alla pengar och vill lämna”. Mår jag inte bra skiter jag i pengar.

Mattiasson skulle inte stå klubblös länge, för i samma veva som han bröt kontraktet med Lillestrøm hörde Djurgårdens IF av sig och 2001 skrev han alltså på för sin andra Stockholmsklubb. Tiden hos “Blåränderna” är, liksom tiden i Elfsborg och AIK, någonting som han ser tillbaka på med glädje. Där fick han vara med om många “sköna upplevelser” som han själv uttrycker det. Dubbla guld 2002 (Svenska cupen och allsvenskan) och SM-guld 2003. Sejouren i Djurgården skulle dock inte bli längre än knappa två år. 2003 lämnade Mattiasson för spel i Brommapojkarna då han kände att han inte fick tillräckligt med speltid i Djurgården. Hos BP spenderade han två och ett halvt år innan han till slut började trappa ned och gick till Vallentuna BK som spelande tränare. 

000906 Fotboll, Allsvenskan, Frölunda – AIK: Christer Mattiasson och Martin Åslund, AIK jubel © Bildbyrån – 50578

***

Mattiasson får frågan om det var tufft att behöva lämna fotbollen när spelarkarriären stod vid sitt slut. Med en sådan gedigen bakgrund – SM-guld, cupguld, spel i Champions League, skytteligaseger – måste ändå övergången från spelare till, ja, det framtiden skulle utse honom till att bli, vara hård? För Mattiassons del blev det inte en sådan omställning. 

– Jag har egentligen aldrig lämnat fotbollen. Jag var spelande tränare i Vallentuna alla sex år som jag var där, säger Mattiasson och fortsätter:

– Det som var jobbigt var att man var van vid en viss nivå, att få passningar i tid till vissa löpningar. Den omställningen var svårast men det var bara att lära sig att klara av det. Och jag lärde mig otroligt mycket de sex åren. Idéer, hur man vill bli behandlad som spelare och som människa. Nyttiga grejer. Jag spelade alla år i Vallentuna men mindre och mindre för varje säsong, men jag gjorde minst 15 matcher per år.

Efter tiden i Vallentuna var det dags att på riktigt lägga fotbollsskorna på hyllan när Mattiasson gick till Valsta Syrianska IK 2012. Fotbollsgudarna var dock inte helt färdiga med Mattiasson på planen och det ena ledde till det andra, som ledde till att Mattiasson återigen spelade match. 

– Jag spelade faktiskt min sista division 1-match år 2014 mot Umeå borta. Jag spelade hela den hösten och fick äran att göra mål också. Det var kul, vi hade egentligen bara 13 spelare i truppen, det var väldigt turbulent och alla var inte heller riktiga fotbollsspelare.

– Hade vi klarat oss kvar i division 1 det året hade det varit helt unikt, men vi åkte ut på grund av att vi missar en straffspark. 

Mattiasson lämnar Valsta Syrianska och föreningen går av olika anledningar i konkurs, men när en dörr stängs öppnas en annan.

– Sollentuna dök upp och nu är jag inne på mitt sjätte år i föreningen. Vi hade ett mål, att ta upp laget från division 2. Jag la upp en plan över tre år. Vi skulle gå upp under de två första åren och vi lyckades det andra året.

– Jag rensade ut många spelare, tog in spelare som jag satte på tvåårskontrakt och till slut lyckades vi och vann serien rätt överlägset det året

Sollentuna FK hade en stark start i Ettan 2017 men desto längre serien gick desto mer fick laget erfara att spelet slet på ett annat sätt än i division 2. Laget började underprestera och till slut hamnade man i bottendistriktet av tabellen (Sollentuna slutade på plats 11 av 14 år 2017). Jungfruåret i Ettan blev i alla fall en bra lärdom för laget och hur de skulle anpassa sig till sin nya serie. Året därpå byggde man en större trupp och det året slutade man också på sjunde plats (av 16 lag).

Lagen i Ettan påminns ofta om sin plats i näringskedjan när större klubbar högre upp i seriesystemet handplockar russinen ur kakan. Sollentuna blev av med ett antal spelare, någonting som Mattiasson gläds åt för spelarnas skull, men det kan orsaka problem då det skadar kontinuiteten i truppen. 2019 blev således ett ambivalent år för laget. Sollentuna dominerar match efter match men kommer inte till skott i straffområdet, målen uteblir – och därmed uteblir också segrarna. Sollentuna slutar på trettonde plats och ställs i och med det mot Motala AIF i kvalspelet.

– Vi hamnar på kvalplats, det hade vi inte räknat med. Det blev en ny utmaning som jag aldrig provat på innan, att få vara med om ett negativt kval och det är här saker ställs på sin spets. Mycket har inte fungerat där ute, vi kan inte göra mål, vi försvarar oss inte så bra, säger Mattiasson och börjar berätta om kvalmatcherna mot Motala:

– Det första som händer är att vi släpper in ett otroligt billigt mål mot Motala, men nånstans där tar spelarna tag i det. Sen är det bara Sollentuna och vi vinner rätt enkelt över två matcher.

Efter fem år i föreningen som avslutas med ett negativt kval, började det ryktas om att Mattiassons tid i föreningen kanske var över. Mattiasson slår dock fast att han stannar i Sollentuna FK ännu ett år, han är inte färdig med arbetet i föreningen.

– Vi ska lösa det här, vi ska inte åka ner. Då känns dessa fem år som ogjorda. 

010612 Fotboll, Allsvenskan, Hammarby – Djurgården: Lars Eriksson Hammarby och Christer Mattiasson Djurgården. ©Bildbyrån – 40606

Mattiasson talar sig varm om föreningen, träningsförutsättningarna, ungdomslagen, Edsbergs sportfält och hur pass välstrukturerad klubben är. Men han ser också problem, främst när det kommer till kontrakterandet av spelare till A-lagstruppen. Egna förmågor som tar sig upp till A-laget lämnar ofta efter något år och eftersom att de flesta kontrakten är korttidskontrakt sitter föreningen i en svår förhandlingsposition och får mer än sällan nöja sig med ett symboliskt bidrag.

– Det är kul när unga spelare kommer upp underifrån. Vi har tagit upp tre stycken inför det här året. Där ligger vi just nu, säger Mattiasson och utvecklar på truppbygget inför 2020:

– En helt ny trupp, vi saknar två eller tre spelare, sen är truppen klar inför det här året. Vi har en match till, en träningsmatch, och sen går vi in i Svenska cupen. 

Vi ska prata om Svenska cupen, men först får Mattiasson svara på sin syn om hur det har gått under vinterns transferfönster:

– Det ser intressant ut men jag vill inte dra på för stora växlar. För oss handlar det om att få in ett par spelare till, de kommer vara centrala mittfältare. Jag vill ha fem centrala mittfältare som är skickliga. 

Sollentuna FK skrällde när man vände mot Degerfors och besegrade värmlänningarna med 4-3. Man låg under med 3-1 när man under matchens sista 10 minuter vände och vann. Segern innebär att man nu är med i Svenska cupens gruppspel. 

Jag antar att ni ligger i hårdträning nu för att ta er an motståndarna i cupen?

– Jag tror inte att vi har tränat så här hårt någon gång, men vi behöver två toppar. En topp om två veckor och sen släpper vi lite.

– Att möta “Blåvitt”, Sirius och Västerås ställer höga krav på spelarna. Vi kommer att behöva att det är “våran dag” varje match för att lyckas. Vi är lite försiktiga i vårt uttalande, spelarna ska få visa först att de är mogna uppgiften.

Hur är stämningen i laget inför cupen, och vad hoppas du på att ni ska kunna uträtta?

– Målsättningen är alltid att vinna, jag skiter i vilka som är där. Men för oss handlar det om att få ihop spelet ordentligt, då kan vi nog överraska men fallerar det så kan det ju rinna iväg. Jag har målsättningen att inte förlora någon av matcherna, sen ska man förankra det med spelarna.

– De är hungriga, ser fram emot att möta såna här spelare i riktiga fotbollsmatcher, inte i träningsmatcher. Alla förväntar sig nog att vi ska förlora alla matcher men det gör inte vi.

Har ditt fokus, din inställning, till fotbollen förändrats nu när du är tränare jämfört med när du var spelare. Är det annorlunda att stå vid sidlinjen istället för att vara på plan?

– Fokus för mig handlar alltid om att vara noggrann i det vi gör på träningarna. Vi kan inte komma oförberedda på träning, då får vi oförberedda spelare där ute. Jag var en träningsnarkoman, jag älskade att träna fotboll. Jag kunde köra 15 pass i veckan, löpning eller vad som helst. Den inställningen vill jag ge till mina spelare.

– Det är viktigt för min del att kunna prata med spelarna så att de känner sig motiverade precis som jag själv gjorde, att man älskar fotbollen. Sen är jag väldigt, väldigt styrande vid sidan. Man ser så mycket grejer som man vill peta på när man ser matcherna, man är involverad hela tiden, men de kan nog systemet rätt så bra.

Hur ser ert system ut, vad har ni för spelidé?

– Vi vill äga bollen. Problemet är att vi kunde hålla bollen med 100 passningar men kom aldrig fram till mål. Nu handlar det om att komma till mål. Det centrala mittfältet är otroligt bollskickliga, vi vill spela genom lagdelar. Torskar vi bollen ska vi återerövra den direkt, vi ska ha ett högt försvarsspel så länge som vi orkar.

– Vi spelar ett 4-3-3 också, det ska vara med framåtlutning, vi ska vara offensiva i vårt tänk. Det finns skickliga motståndare och då blir vi självklart bakåtlutande, men vi vill styra matcherna och det gjorde vi 2019 men fick inte utdelning.

***

021109 Fotboll, Svenska Cupen final, Djurgården: Djurgården svenska cupmästare. Stefan Rehn, Louay Chanko och Christer Mattiasson tackar fansen. © Bildbyrån – 40920 D

Jag frågar Mattiasson vilka hans främsta minnen från fotbollskarriären är. Utan inbördes ranking svarar han att han värderar tre saker extra högt. Avancemanget till allsvenskan med Elfsborg 1996 och skytteligasegern året därpå, att spela Champions League med AIK och det dubbla guldet med Djurgården 2002. 

Det är bara att konstatera att Mattiasson har ett imponerande förflutet när man tittar tillbaka i dåtiden, men om man tittar in i framtiden, vad ser Mattiasson framför sig där? Vilka tankar eller målsättningar har han inför säsongen 2020?

– Vi sätter ingen målsättning innan vi ser vilka som är med i truppen och sista mars vet vi det. Men vi ska ha revansch mot föregående år, det ska vi definitivt ha!