Veckans profil: Milos Milojevic

35682184_1650364641737262_6131077961207513088_n

Milos Milojevic Foto: Christoffer Ekmark

Veckans profil har haft en märklig, spännande och förlösande vecka bakom sig.
Milos Milojevic fick hastigt och mycket oväntat ta över tränarrollen i Mjällby AIF sedan Jonas Andersson valt att lämna av personliga anledningar.
– Jag har velat bli professionell talangutvecklare och tränare sedan jag var 15 år gammal, säger Milos.

Fotbollen för människor till märkliga och oväntade platser. Milos Milojevic är inget undantag.
Här är snabbversionen om hur den serbiske juniorlandslagsspelaren hamnade på Island i tio år för att sedan träna ungdomar i Blekinge. Nu är han mannen som ska lotsa Mjällby tillbaka till elitfotbollen.

I söndags meddelade Mjällby i ett pressmeddelande att tränaren Jonas Andersson med omedelbar verkan lämnade laget på grund av privata orsaker. I ett pressmeddelande skrev klubben:
”Styrelsen beklagar Jonas beslut då vi är mycket nöjda med det arbete Jonas har gjort med vårt A-lag sedan han tillträdde hösten 2016.”
Lösningen blev alltså att låta den assisterande tränaren Milos Milojevic ta över – istället för att plocka in ett externt namn.
”Styrelsen är mycket nöjda med denna lösning då Milos är en mycket kompetent tränare och vi får också en kontinuitet på tränarsidan i o m att Milos varit i föreningen i ca 6 månader.”

Så… Vem är då 35-årige Milos Milojevic?
– Jag föddes och växte upp i de östra delarna av Serbien där jag började spela fotboll. Så fort skolan var avslutad gick flytten till landets näst största start och akademin i Nis. Efter några månader där blev 3,5 år i Röda Stjärnan.
Som junior blev det till och med ett par U18-landskamper för Milos.
– Jag blev även kallad till en U21-lanskamp i Makedonien, men den blev inställd på grund av dåligt väder. Sedan var det slutspelat i landslagssammanhang.

Karriären som senior lyfte aldrig riktigt till den nivån han hade önskat. I den näst högsta serbiska ligan nöttes det på i flera olika klubbar i andraligan.
Som 24-åring, 2006, ville han utomlands. Det fanns anbud från lag i den schweiziska andraligan, men av en slump blev det Island.
– Karriären var tänkt att ta fart i en toppklubb i högsta ligan i Serbien, men plötsligt blev klubbägaren där mördad och allt rasade! Schweiz hörde av sig, men det drog ut på tiden. Jag gjorde många dåliga val och hade inget tålamod… Jag var uttråkad helt enkelt – det är den enkla förklaringen till varför jag hamnade på Island.
– En vän till mig, Mladen Ilic, berättade att det fanns fina pengar att tjäna och det var stabila klubbar. Så jag skrev på ett korttidskontrakt med en klubb som heter Hamar, som jag var med och tog upp i högsta ligan. Där och då var det ingen stor grej egentligen, tanken var att jag skulle göra sex månader.
– Det blev tio år…
Vilken typ av spelare var du?
– Jag var en ”städare” på planen som sopade lite lite överallt, mest som defensiv spelare.

Efter Hamars uppflyttning drabbades Milos av skador som sinkade spelarkarriären. Istället blev han assisterande tränare i Breidablik – där han senare tog över som huvudtränare.
Efter det genombrottet som coach inleddes en långsiktig tränarsatsning i
Vikingur Reykjavik FC. På sex år gick han från P14-tränare till att bli ungdomsansvarig och senare huvudtränare för A-laget som tog sig hela vägen till Europa League-kval.
Pedagogen Milos arbetade även som idrottslärare på ön och kombinerade det med löpande tränarutbildning. Idag är han Uefa Pro-behörig.
– Väldigt tidigt i livet började jag fundera på att bli fotbollstränare. Som 15-åring redan. När jag kom till Röda Stjärnan skrev jag ner alla träningarna i en egen liten bok och hade starka åsikter kring hur laget borde spela. Tränarna gillade kanske inte den egenskapen, men lät mig spela ändå eftersom jag gjorde som de sa ute på planen.
Vad har du för mål som tränare?
– Att bli professionell på högsta nivå. Det är dock inte enkelt att nå dit om man inte redan är ett stort spelarnamn. Jag får gå en annan väg helt enkelt.
I vintras bytte Milos de nordatlantiska vindarna mot Östersjöns saltstänk.
– Mjällby sökte en akademichef som även kunde ta rollen som assisterande tränare. Jag kände mig färdig med Island på ett sätt och Mjällby var en klubb med stark historia och höga ambitioner.

Huvudtränare Jonas försvann snabbt efter att du bara varit i klubben ett drygt halvår – men den positionen var kanske något du hoppats på eller rentav räknat med i framtiden?
– Ja. Plan A var att jag och Jonas skulle ta Mjällby till Superettan och sedan se hur vi skulle göra 2019. Skulle vi lyckas med det behövs hela organisationen förändras en del och vi pratade om möjligheterna för honom att ta en annan roll i föreningen samtidigt som jag tog ett steg upp.
– Vad jag inte förväntat mig var att få uppdraget nu och på det här sättet. Laget hade spelat bra och vi låg i toppen av tabellen.

Under onsdagskvällen tog vann Mjällby borta mot ett manfallet Lunds BK med 0-4. Första segern på ett litet tag.
– Jag vill dedikera den här segern till Jonas Andersson. Han lämnade ifrån sig ett lag med bra spelare i harmoni där alla är trygga i sina roller.
Mjällby har spelat på samma sätt i alla matcher – mycket tålamod och mycket bestämt nötande. Så nu handlar väl det mesta om att fortsätta på inslagen linje och inte göra några större förändringar?
– Exakt. Vi ska dominera matcherna och spela med hög intensitet. I stort sett kommer vi att spela på samma sätt.
– Idag spelade vi ändå 4-2-3-1 i defensiven och i anfall lite med 4-3-3. Jag försöker att optimera spelarmaterialet utan att lägga för stor vikt på formationen. Den stora utmaningen att få spelare att tänka likadant.

Vad händer med dig om Mjällby tar steget upp till Superettan?
– Vi får se… Jag planerar som om jag skulle stanna i tio år och arbetar som om jag riskerar att få sparken efter en vecka. Om nio dagar möter vi Kristianstad i ett tufft derby, imorgon måste vi börja tänka på den matchen.
Nu låter du väldigt svensk…?
– Vad bra, antar jag?
– I november får vi ser hur det blir. Klubben får avgöra om de vill ha mig kvar.

Hur ser din privata situation ut?
– Jag bor i Kristianstad nu med min familj. Min fru arbetar med att få sin läkarlegitimation i Sverige, det handlar om att kunna hantera språket, och tillsammans har vi en son på 15 månader.
– Man vet aldrig vad som händer i livet. Jag är flexibel, men med ett barn med i bilden så vill man kanske inte flacka runt för mycket.