Veckans profil: Stefan Batan

Stefan Batan är Veckans Profil Foto: Bildbyrån

Stefan Batan är denna Veckans Profil
Foto: Bildbyrån

Vissa 33-åringar spelar fotboll främst för lönekuvertet.
Andra tar hänsyn till fler aspekter – som klubbmärket på tröjan.
Veckans Profil Stefan Batan tillhör den senare kategorin.

En del spelare får av olika anledningar rollen som ansiktsbärare för sin klubb. I Assyriska är Stefan Batan en sådan.
Han växte upp med Assyriska, var med och etablerade laget i Eliten och när han kom tillbaka till Södertäljeklubben inför nuvarande säsong sattes han direkt på en ”sponsorhanterarstol.”
Men vi backar bandet 20-25 år.

– Som liten grabb var det en en pojkdröm att en dag få spela i assyriska. Det var och är klubben som stod en närmast. Man sprang till matcherna för att få titta på. Bara tanken att få spela där var mer än en dröm.
– Skillnaden idag är väl att hysterin avtagit en gnutta. Fotbollen på hög nivå har blivit vardag för mig. Men det är inte bara min personliga inställning som förändrats. allt runt omkring har gjort det också.

Batan utvecklar det faktum att intresset för Assyriska må vara stort – men inte på samma nivå som under etableringsåren i eliten.
– Rent helhetsmässigt fanns en annan passion runt laget. Från supportrar och allt annat folk runt omkring. Idag är det stor skillnad.
– Anledningen är svår att svara på. Folk bryr sig mer om sin egen vardag, sina arbeten och egna intressen. Med all rätt! samhället har ju förändrats. Idag är man mer ekonomisk och ser sina egna intressen för en förening.
– Sedan bytte klubben hemvist från Bårsta IP till en arena. Känslan på Bårsta var speciell för ”mitt” folk för den gav en känsla av sammanhållning. Nu är det mer upp till folket själva.

Stefan är en känd ikon både i Assyriska och Hammarby, där han gjort flera säsonger.  Foto: Bildbyrån

Stefan är en känd ikon både i Assyriska och Hammarby, där han gjort flera säsonger.
Foto: Bildbyrån

Hjärtat klappar ännu hårt för Assyriska i Batans bröst.
– Jag försöker föra över min passion för klubben till mina barn; försöker få dem att titta på träningar och matcher. Jag jämför instinktivt mycket med hur det var förr.
– När jag liten grabb såg jag A-lagsspelarna i Assyriska på samma sätt som man såg på Ronaldo och de där. Så är det inte idag… Jag får feedback från ungdomar och supportrar, men inte alls på samma sätt.
– Den enda klubben jag tror att det delvis fortfarande är så hos är Hammarby. Där var det fram tills jag lämnade förra säsongen åtminstone som i yngre dagar i Assyriska.
Är det lätt att sakna den där känslan av att vara idoliserad?
– Ja, generellt. Majoriteten av klubbarna har tagit steg bakåt när det gäller intresse för spelare. Hammarby och Malmö har kanske tagit steg fram. Utan framgång blir det svårt.

Hur mycket styr nostalgi och hjärta dina större val i livet?
– Mycket! Majoriteten av mina val gör jag med hjärtat. Visst, man måste ha mat på sitt bord, men jag har alltid gjort det jag trott att jag ska trivas bäst med. Livet handlar om att ha det bra ekonomiskt och sådär, men den här passionen som driver en för att det är kul får man inte glömma eller trycka bort.
Ett sådant tillfälle var när Batans tid i Hammarby gick mot sitt slut under 2017.
– Det fanns klubbar i Allsvenskan som ville låna mig, men jag valde Assyriska. Samma sak var det redan när jag kom till Hammarby första vändan när de låg i Superettan. Jag vill till den klubben av personliga anledningar och sa nej till alternativ i Allsvenskan. De ekonomiska förutsättningarna får inte bli det enda som styr i mitt liv.

Efter flera säsonger i Hammarby vände Stefan hem till Assyriska inför den här säsongen.  Foto: Bildbyrån

Efter flera säsonger i Hammarby vände Stefan hem till Assyriska inför den här säsongen.
Foto: Bildbyrån

Du har aldrig fräst runt bland olika klubbar ute i Europa – vad är det största du tackat nej till i sådana sammanhang?
– Några specifika utländska klubbar handlar det egentligen inte om. Men jag hade ett erbjudande från en agent en gång… I Sverige hade jag Anders Karlsson, som var störst i Sverige då. Men så kom en turkisk agent. och sa ”Följ mig så blir karriären gudomlig”. Han hade haft spelare som Maradona, Laudrup och Mourinho. Så här I efterhand kan jag ibland tänka ”din dumma idiot” om mig själv som inte nappade då, men jag tvekade inte på att jag skulle lyckas stort även med Anders.
– Jose Morais som då var i Assyriska nappade och hamnade i Inter, Real Madrid, Chelsea och sådana ställen, minns Batan.
Att följa sitt hjärta är någonting har står för fullt ut.
– Jag ångrar ändå inget i min karriär. I Assyriska har jag varit med om tuffa kvalförluster och många härliga topplaceringar och derbyn. resan med Hammarby var också fantastisk.

Flärden, däremot, är inte kvar nu. Hur är vardagen i division ett?
– Komplicerad.
Utveckla?
– Jag trodde det skulle vara lättare att hitta rätt anspänning när man går från 25000 hammarbyare på läktaren till 200 personer på en idrottsplats där jag knappt vet var vi är. I början av serien mötte vi Rynninge på en konstgräsplan där det inte ens fanns en läktare på plats. Då kände jag ”ouugh, vad är detta!?”
– Tidigare har jag bara spelat i Superettan med Assyriska. Men det känns okej nu. Jag har anpassat mig. I Västerås var det 3000 personer på läktarna vilket är mer än hos allsvenska lag. Sportsligt är vi också på gång med laget. Nu har vi börjat leverera med tre raka segrar. Det är viktigt för ”vårat folk” är kritiska och vill ha framgångar för att gå på matcherna. Vi var de enda som besegrat serieledande Västerås och då blir det direkt positiva vibbar.

Nu är Stefan Batan tillbaka i Assyriska, klubben i hans hjärta  Foto: Bildbyrån

Nu är Stefan Batan tillbaka i Assyriska, klubben i hans hjärta
Foto: Bildbyrån

Hur har du upplevt din återkomst i laget – och föreningen?
– Klubben åkte ur Superettan och hade inget lyckat första år i division ett. Ändå gick jag ut kaxigt och sa att vi skulle ha en tuff målsättning – ”att gå upp”. Jag är lite ödmjukare idag, det är inte så enkelt som man tror. Jag trodde starkt på oss för vi har ett bra lag, men man måste svetsa ihop alla delar i laget och vi hade lite problem med det i början.
Din roll?
– Det har varit extremt mycket. Fram tills träningslägret arbetade jag även på marknadssidan. Det tog mentalt på mig och två veckor innan serien sa jag till klubben att jag måste få fokusera på fotbollen. ”Inga mer sponsormöten!”. Jag behövde det för att fokusera och det har gett resultat.
– Jag har lärt känna spelarna och anpassat mig till nivån. Division ett har ett lägre tempo och folk tror att man ska dominera, men man anpassar sig omedvetet efter det tempo som övriga har. Successivt har jag börjat hitta tillbaka.
– I uppställning är jag en klassisk vänsterback med lite friare roll än vanligt. Jag gillar av att löpa upp och ner och har rätt fria tyglar.
Hur är det att ställas mot många talanger på väg upp i sin karriär – som vill brösta upp sig mot dig?
– Det är bara kul. Jag sätter mig in i deras situation. Många av dem går säkert vidare till proffsfotbollen och det finns många talanger som sticker ut. Division ett är bra, men kan hålla lite ojämn nivå. Det gäller för lagen att hitta en balans med 16 man i truppen som verkligen slåss om platserna på jämna villkor.

Hur många år har du kvar på hög nivå?
– Jag har haft lite problem med ljumskar och baksida lår, men annars är det fysiskt sett inga problem. Jag är 33 nu och har två-tre år till i mig.
Vad händer sedan då? Blir du tränare eller agent eller någonting liknande?
– Nej, jag är inte intresserad av sådana roller – där man får mycket skit. Jag orkar inte vara någon som blir oomtyckt hela tiden. Då ser jag mig mer som en framtida sportchef i något sammanhang.